Indien

Little Lambs Home.

I januari 2010 öppnar vi ett hem för 15 barn som antingen är föräldralösa eller som behöver komma hemifrån till följd av en destruktiv hemmiljö.

För tio år sedan nere i Chennai, en sjumiljoners stad i södra Indien, startade Maria Gislén skolan Little Lambs School. På skolan har Maria alltid velat göra plats för barn som kommer från fattiga hemmiljöer. Om det inte vore för skolan hade många av barnen istället jobbat eller tiggt på gatorna.
För en del av barnen har behoven emellertid inte bara handlat om ekonomi. I ett stort antal av de fattiga familjerna är problembilden komplex. Många av männen är alkoholiserade. Kvinnorna, som utan
utbildning ofta får så dåligt betalda jobb att de tvingas dubbelarbeta
för att ekonomin ska gå ihop, är till följd därav borta större delen av dagen. Dessutom är de mycket slitna. Detta lämnar barnen i en stor
utsatthet. De lever i en oförutsägbar hemmiljö, med frånvarande föräldrar, dåligt med mat och omsorg, ofta misshandel och ibland andra övergrepp.

Utöver barnen som Maria kommer i kontakt med på skolan finns överallt i omgivningen barn som jobbar, tuggar droger och driver vind för våg. Några av dessa kommer vi ha möjlighet att erbjuda ett hem. Ett hem med tydlighet, förutsägbarhet och kärleksfull personal som gör sitt yttersta för att ge barnen en terapeutisk och individuellt utvecklande hemmiljö. Vi vill att barnhemmet ska vara ett hem och inte en instutition, en plats i en stor familj där man får växa upp i en positiv miljö som alltid ser till barnets bästa. Detta är ett av de många skälen till varför vi startar upp ett litet hem för omkring 8 barn, som senare kan växa upp till 15 barn, vi vill inte att någon ska komma bort i mängden, utan att alla ska kunna bli sedda av personal och husföräldrar. Alla barn kommer också att få skolgång genom Little Lambs School.

Just nu arbetar vi i teamet med att besöka alla barn som vi fått in tips om att ta in. Vi gör en utredning om familjens situation och om hur barnet blir behandlat i sin hemmiljö. Dessutom söker vi efter personal genom våra kontakter och kyrkor runtom i Chennai. Snart kommer vi sätta igång med intervjuer av de ansökande. Parallellt sköter Magdalena, som är projektledare och utbildad socionom, utformandet av mallar, dokument och förbereder utbildning som sak ges till alla anställda. Jag (Linnea) och Johannes tar hand om mer praktiska saker som att göra inköp, hitta bra sjukhus och idrottsplatser i närheten, måla om i rummen och planera hur vi
använder tak-ytan på bästa sätt.

De som önskar stötta oss kommer bli understödjare av projektet i sin
helhet. Pengarna går till alltifrån kläder, mat och tvål till barnen såväl som till skolavgifter, hyra och elektricitet till hemmet samt personalens löner. För mer information är man välkommen till hemsidan:
http://www.littlelambshome.weebly.com
Tack så mycket! /Linnea

Brev från Linnea Gullholmer

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka I Guds händer…

Otroligt men sant, nu är barnhemmet igång. Det känns helt overkligt att vad som varit i teorin, på papper och i tankar, nu finns vägg i vägg med vårt sovrum. Att det faktiskt sover sju små barn, torra, trygga, mätta på andra sidan vår vägg, i sina nybyggda, stabila trevåningssängar. Galet. Underbart. Aldrig mer behöver något av dessa barn vara hungriga, sova på gatan, bli slaget, behöva barnarbeta eller vara rädd för sina föräldrar. Barnen har fått ett riktigt hem, med de bästa husföräldrarna man kan tänka sig. Istället för allt det där hemska - leva på gatan eller bli behandlad som luft - fyller nu skratt, mat, lek, skola, pyssel, varma kramar och kärlek deras vardag.

Lördagen den 9 januari var det invigning med tårta och avsked från släktingar, och måndagen därefter började barnen som kommer från byarna skolan, Little Lambs School. För oss är det en självklarhet att behandla ett barn med värdighet och trygghet. Här är det inte så. Fatta vilken glädje att få "ge tillbaka" ett barn sin barndom, den barndomen som någon alkoholiserad pappa tagit ifrån dem som små. (Lite automatiskt har man börjat tänka så här: han är en bra man, för han slår inte sina barn eller fru, han dricker bara ibland - då är det illa)

Barn har så mycket vi glömt: fantasin i en obegriplig teckning, glädjen över en liten chokladbit, lekar som man drömmer sig bort i och glömmer både tid och rum. När blir man vuxen egentligen? Jag känner att det är så mycket jag glömt, inte av vilja, bara av tidens gång. På seminarierna, som Magdalena haft med mig och den nya personalen, ställde hon några frågor: Vilket är ditt favoritminne? Vem är din favoritperson? Vad gör dig ledsen? Vad gör dig glad? Vad var det roligaste du visste som barn? Det hela fick mig att tänka efter, och glädjas åt, samt sörja över det jag förlorat. Det är aldrig för sent att bli ett barn igen, glöm inte det Linnea! Små varma händer som sträcker sig efter att bli upplyft i famnen och att lita på att någon annan än jag själv har kontroll... Jag önskar jag lär mig mer av barnen än någon annan här i Indien, de vet hur det är att leva.

Men vägen hit har varit lång, och väldigt krokig. Det har inneburit att göra något helt nytt. Att helt och hållet bli inkastad i någonting man inte vet någonting om är väldigt spännande, uttröttande, för att inte tala om utmanande. Jag tror inte att någonting jag gjort den här hösten varit på rutin - allt har varit nytt och främmande (förutom att sitta i lugn och ro för att måla namnskyltar till tandborstplatser, skohyllor, toalettdörrar och en gigantisk giraff med matnings-funktion, så vi kan se hur mycket barnen växer). För måla, det vet jag i alla fall någorlunda hur man gör.

Det började redan första veckan med att ha olika läsgrupper bestående av fem sjövilda busfrön på skolan, vidare att ta sig fram och tillbaka i en rent ut sagt omöjlig trafik. Sedan har det fortsatt med uppgifter som att designa trevåningssängar, anställa snickare, på lagligt vis - i Indien (!), välja ut, leta upp bra fläktar att montera i taket, hur monterar man fläktar i taket liksom? Anställa elektriker, köpa ginder/mixer/steamcooker/grytor till ett storkök, och vidare med att åka till massa olika butiker for att välja ut en tvättmaskin. Toploading eller frontloading? hmm.. 18000rs eller 24000 rs? hmm..

Och så hela tiden det här med att vara annorlunda. Att veta att människor, som på rutin, alltid försöker lura en till att betala mer. Man ska förstås inte klandra dem, kommer det någon som har pengar, och inte vet vad saker och ting kostar, så är det klart att en hundring hit eller dit inte spelar någon större roll, eller? Vi är helt och hållet utlämnade åt våra indiska vänner, kollegor eller Landlords - utan dem och deras råd skulle ingenting fungerat. Tack! Thank you! Nandri!

Men jag kan vara så otroligt trött på att alltid vara annorlunda/speciell/konstig. Inte någonstans, förutom i vårt vardagsrum, går det att känna sig anonym, insmält i omgivningen. Äter jag med bestick är det konstigt, äter jag med händerna (som vi oftast gör) så är det konstigt att en västerlänning äter på indiskt sätt (ah så exotiskt!) Har jag på mig västerländska kläder är det annorlunda, har jag på mig churida eller Saree är det såklart jätteroligt att se en vit i indiska kläder. Puh.. Att alltid vara en halvmeter längre än alla andra (okej, ett huvud längre)… småsaker liksom.

Men, indier är verkligen fina, jättebra människor med lika dålig/lam humor som vi. Det kan inte bli bättre kombinerat. När vi hänger med indiska vänner är det alltid lika roligt/lugnt/galet/slappt, de är verkligen underbara. Jag säger det igen: Underbara!

En liten berättelse bara, innan jag slutar skriva. Två dagar efter att Little Lambs Home startat upp var jag i barnhemmet för personalmöte på kvällen. Barnen låg inte i sina sängar. Så vi bad dem borsta tänderna och krypa till kojs. Det finns en kille som alltid har den där skrämda blicken likt ett rådjur på vägen framför bilen. Han har barnarbetat, inte gått i skolan på länge, varit rädd för att komma hit. Jag hade inte sett ett leende från honom. Förrän då - när han borstade tänderna (för andra gången i sitt liv) så tog han ögonkontakt med mig, gjorde tummen upp och gav mig ett filmstjärneleende. Nu tåras mina ögon, alltså förstår ni vilket verk Gud håller på att göra i dessa barn? Vi får bara stå här och titta på, och bara matas av den glädjen som Han ger och ger. Som Han ger genom Barnen. Vilken nåd.

Annars kommer vi nästa vecka delta i den stora Franklin Graham festivalen: Chennai Hope Festival. På lördag spelar vi upp vår musikal "The Puzzle" inför massa barn, ca 6000 barn beräknas komma. Själv ska jag inte synas något alls, men Johannes kommer ha de första replikerna samt leda de barn som vill till frälsning i slutet av pjäsen. (skickar med lite bilder från våra övningar). Be för detta, det har varit jättemycket strul med ledningen i festivalstyrelsen, högre styrelsebiskopar som försöker skapa tidningsrubriker med mera.

De sista nyheterna från mig i Chennai handlar om att förlänga våra visum. Nu är situationen som sådan: Vi kom hit med inställningen att stanna från september 2009 till maj 2010, och att i slutet av januari åka till Nepal och förnya visumet (som man måste göra efter 6 månader). Igår fick vi veta att Indiska ambassaden kommit med nya regler, där man måste vara utanför landet i 2 månader innan man som turist kan komma in på nytt, vi har turistvisa. Detta innebar alltså att vi måste åka hem/till något annat land om två veckor och lämna allt/alla här helt utan förvarning. Vi försöker på flera sätt ta reda på hur vi ska göra, om det finns någon möjlighet för oss att stanna här genom att söka ett annat typ av visum.

Vi är förvirrade, det kan ju vara så att Gud vill något annat för oss, och att människans planer (på nytt) tumlas om, förhindras, förnyas, och läggs av Herren. För mig har bönen "Gud som haver" blivit så viktig, speciellt raden "vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer". Han tar verkligen hand om mig, om oss. Tänk att så släppa allt och kasta det till Gud, vart än i världen eller livet man är! Be för oss och för Hemmet, och be speciellt för att vi ska hitta en bra kock till barnhemmet.
Jag hoppas att allt är bra med er annars, ni är bra! Många kramar från ett vackert och hoppfyllt Indien.
/Linnea